Känslor
Kan känslor för en annan människa, som man en gång älskat om man nu kan göra det när man är 15 år. Kan de känslorna fortfarande finnas kvar efter så många år.. jag hoppas det iaf.
På tal om känslor, farfars begravning är snart, på tisdag närmare bestämnt.
Jag har en stor klump i magen, inte för att jag själv kommer tycka att det är jobbigt det kan jag hantera, men alla människor som är där, det är nog det svåraste jag vet, att se andra människor gråta, speciellt människor som man bryr sig om och har känt hela sitt liv. Som på Morfars begravning, det jobbigaste av allt var att se mamma så ledsen, jag hade aldrig sett henne gråta innan det, för på pappas begravning var hon så stark för oss , speciellt för mig skulle jag tro eftersom att jag var så liten.
Nu kommer ni antagligen tycka att jag är dum i huvudet som säger detta, men jag är väldigt glad över att jag var så liten när pappa dog, att jag inte förstod allt som var runt omkring själva döden, det klart jag undrar varje dag över hur mitt liv skulle se ut om han fortfarande levde, och om han hade varit stolt över mig , men samtidigt är jag glad över att jag inte förstod allt som hände på sjukhuset och vad som pågick här hemma. Jag har svaga minnen av min pappas sjukdom och det är jag väldigt glad över , för att det är inte så jag vill minnas honom. utan som den roliga, envisa man han var.
Och man kan ju tycka att det ska vara lättare att ställa upp för någon som förlorar en närstående nu, bara för att man har gått igenom det själv, men ärligt talat så tror jag inte det, för innerst inne så vet man att inget av det människorna runt en säger, det spelar ingen roll . Det blir bättre med tiden jo det klart att det blir, men inte fan försvinner alla minnen som man har inprintat i huvuvdet.. i början hatar man alla minnen för att man påminns av det man inte har kvar, men ju längre tiden går ju gladare är man över de minnen man har.
Puss
Kommentarer
Jessica
<3 <3
Quist
<3<3